Idyll är ett vänligt ord. Det smakar saft och sommarlov, det doftar kokkaffe och nyslaget hö. Det lovar en stuga i gläntan och en rökpelare som stiger rakt upp mot en himmel där vädret redan har bestämt sig för att vara snällt. Gösta Backlund kallade en del av sina oljemålningar för Idyller. Han visste mycket väl vad han gjorde.


Med utställningen återvänder vi till en period då oljemålningarna stod i centrum av hans konstnärskap. Tidigt på sjuttiotalet började Backlund måla sina Idyller. Serien följde honom årtiondet ut, och någon enstaka målning från det tidiga åttiotalet kan också höra dit. Oljemåleriet var helt dominerande under de här åren. Idyllerna visades på utställning efter utställning, och på Konstnärshuset 1973 blev de omtalade och fick fina recensioner.


Under åttiotalet tog de offentliga utsmyckningarna allt större plats. Samtidigt växte akvarellerna och emaljerna fram, luftiga och ljusa, med motiv som ofta låg nära oljemålningarnas och fick ny gestalt i en annan teknik. Backlund hade ett konstnärskap i ständig rörelse och ville visa utvecklingen och det senast gjorda, så i senare utställningar fick Idyllerna en mer sparsam plats. Själv räknade han dem till det bästa han har gjort. Nu, efter hans bortgång, lyfter vi fram dem igen som en betydelsefull period i ett långt konstnärsliv.


Här står skogen tät och mörk. Granarna håller varandra i handen som en släkt på en begravning. Mellan stammarna skymtar ett hus, en lada, en gavel som fångar det sista av dagsljuset. Människan är närvarande genom det hon har byggt, och genom det tysta sätt som skogen sluter sig omkring det.


Allt ser ut att vara i ordning. Det är där oron börjar.